7 Maj, JAG NÅDDE TOPPEN!!!

7 maj, Lobuche Peak, 6.119möh

Jag lyckades!

Den 7 maj kl.08.30 stod jag efter nästan sex timmar klättring på toppen av berget Lobuche Peak.

Antligen pa toppen

Efter en tidig lunch den 6 maj klättrade jag, min vän och guide Ang Dawa Sherpa samt två bärare upp till det framskjutna baslägret (High Camp) beläget på drygt 5.300 meter, alltså ca 400 meter över byn Lobuche där vi tillbringat natten. Klättringen dit var ingen barnlek. Den gick genom ett mycket svårforcerat, brant, stenskravel. Oerhört jobbigt på den här höjden.

Vid fjortontiden har vi fått upp tältet och nu är det bara att vänta och vila. Det blir en lång väntan i ett tält med inget att göra och ganska obekvämt pga stenigt underlag. Jag har svårt att sova och när klockan ringer 02.00 har jag i princip inte fått en blund i ögonen.

Kl.02.45 ger vi oss av. Det är kolmörkt men stjärnklart. Det enda vi ser är det vi riktar våra pannlampor på. Första 90 minuterna klättrar vi på brant klippa. På nedvägen visar det sig att det kanske var tur att det var mörkt så jag inte riktigt förstod exakt hur brant och exponerat det var.

Väl framme vid snö- och iskanten tar vi på oss stegjärnen och klättringen går in i en ny fas. När jag klättrar i de svenska fjällen är jag van vid att det är snö, ibland hårt packad, jag klättrar på. Här är det stenhård is under ett tunt lager av snö. Man måste vara oerhört noggrann att få fast stegjärnen ordentligt i isen annars rasar man.

Efter en halvtimmes klättring är det plötsligt något som förändras. Jag börjar se konturer i mörkret. Jag lyfter på huvudet och ser siluetterna av världens högsta berg omkring mig. Gryningen är på väg. En fantastisk, överväldigande, känsla när ljuset äntligen kommer och den mäktiga bergskedjan framträder i hela sin skönhet.

Ang Dawa leder klättringen. Han klättrar före och jag säkrar honom. Han klättrar ca 60 meter, slår ner s.k. snöankare i snön/isen, fäster repet där och jag klättrar efter. Jag använder en repbroms, en s.k. jumar, för att säkra mig. En jumar kan bara föras framåt på repet. Skulle jag falla kommer den ”bita” fast i repet och förhoppningsvis håller säkringen högre upp och bromsar mitt fall. Det är brant, rejält brant. Faktiskt brantare än vad jag trott och brantare än vad det sett ut nedifrån. Ett fall här upp skulle bli ödesdigert. Först skulle jag rutscha ett antal hundra meter nedför isbranten. Sedan skulle jag åka ut över klippkanten och då är det drygt 600 meters fritt fall nedför bergssidan.

Vi fortsätter sakta och mödosamt uppåt. Ang Dawa går före, jag säkrar honom. När han fäst repet 60 meter upp går jag efter och säkrar mig med min jumar. Det går inte fort. Vi orkar bara ta tre-fyra steg i taget, sedan måste vi stanna och vila några minuter. Vi är på nästan 6.000 meter och det känns nästan som det inte finns något syre i luften. Vi andas tung och forcerat. Till slut är allt fokuserat på att bara ta nästa steg och att tänka på att göra saker i rätt ordning så att säkerheten inte äventyras. Vid ett tillfälle inser jag att jag kopplat loss både jumar OCH den andra säkringen. Jag står alltså i branten helt utan säkring. Ett väldigt läskigt ögonblick men höjden och tröttheten gör det svårt att tänka klart. Snabbt säkrar jag mig i snöankaret. Tack och lov märkte inte Ang Dawa något, då hade han skällt på mig.

Äntligen når solen oss. De minus 15 grader som följt oss de första timmarna förbyts plötsligt i skön värme. Vi får plocka av oss de tjocka kläderna. En intressant operation mitt på en riktigt brant isvägg. Tappar man något här är det borta för alltid.

Jag är så fokserad på att bara ta nästa steg och nästa steg att jag blir totalt överraskad när Ang Dawa hälsar mig med orden ”welcome to summit”. Va, är jag uppe..? Jag fattar först ingenting. Men när jag ser mig omkring går det inte längre att klättra högre. Runt den platå vi nu står på (första någorlunda plana stället på timmar) slutar det bara utför. När jag väl fattar att jag lyckats nå toppen släpper det bara. Tårarna strömmar nedför kinderna. Jag får inte fram ett ord, jag bara kramar Ang Dawa. Länge. Jag har försökt två gånger tidigare men fått avbryta båda gångerna pga sjukdom. Men nu står jag där. Jag har varit så fokuserad, jag har slitit med planering och träning, jag har drömt så länge om detta ögonblick. Nu står jag där! En fullständig överväldigande känsla.

När jag väl samlat mig lite lyfter jag blicken och tar in det fantastiska sceneriet. Bara ett par kilometer bort sticker toppen av världens högsta berg Mt. Everest upp och runtomkring mig i ett 360-graders perspektiv är jag omgiven av världens högsta bergstoppar. Det är nästan vindstilla och solen skiner från en klarblå himmel. Jag kan inte få nog, jag bara stirrar.

Det är Ang Dawa som rycker mig ur det drömlika tillståndet genom att frankt hävda ”we need to make photographs”. Han vill inte att vi stannar för länge på toppen. Vägen ner är lång och svår och vädret kan plötsligt slå om. Vi plockar fram kameran och börjar fota.

Efter en halvtimme på toppen är det dags för nedstigning. Att klättra ner är i vissa avseenden nästan svårare än att klättra upp. Det är inte lika fysisk ansträngande naturligtvis men det är lätt att tappa fotfästet.

Proceduren är nu den omvända. Repet är säkrat i snöankaret och vi firar oss ned genom att använda s.k. repbromsar. En i taget firar vi oss ned drar loss repet och fäster det i nästa ankare. Redan på första replängden händer det. Mitt i branten lossnar plötsligt mitt ena stegjärn. Jag förlorar naturligtvis fotfästet på den branta isen och rasar nedåt. Redan efter någon meter stannar dock repbromsen upp mitt fall. Jag titta ner på min högerfot och ser att stegjärnet hänger kvar på min klätterkänga men är i två delar. Ang Dawa skyndar ner till mig och mitt i det extremt branta partiet börjar vi undersöka vad som är fel. Det visa sig att den skena som håller ihop stegjärnet lossnat från den bakre delen. Är det en skruv som lossnat är jag illa ute. Då går det inte att laga och att klättra de återstående ca. 500 höjdmetrarna utan fungerade stegjärn kommer bli oerhört svårt. Paniken är nära. Det visar sig dock att det är en sprint som lossnat och att sprinten sitter fast i stegjärnet. Vi lyckas få ihop stegjärnet igen och kan fortsätta nedstigningen.

Till slut når vi den punkt där vi kan ta av oss stegjärnen. Skönt att vi nästan är nere tänker jag. Ack så jag bedrog mig. Den återstående delen kommer att bli oerhört jobbig om än inte lika brant och farlig. Vi ska nu ta oss genom de klippor vi klättrade uppför i mörkret. De är halt av smältande snö, det är fullt av lösa klippblock och sten och det är brant. Flera gånger är både jag och Ang Dawa nära att halka. Ett benbrott (i bästa fall) här uppe är inte direkt önskvärt. Vi tar oss mycket sakta och mycket försiktigt nedför stenbranten.

Till slut når vi, efter drygt nio timmars extrem fysisk ansträngning, High Camp. Vi är trötta men lyckliga att vi är nere. Tröttheten gör dock att jag inte riktigt kan njuta av bestigningen. Tyvärr är dagen inte slut. Efter bara 20 minuters återhämtning börjar vi packa och riva lägret. Mitt mål är att ta mig ner till byn Pheriche. Där kan jag få en dusch, byta till rena (nåja) och torra kläder och få vila. Men först måste vi ta oss nedför stenskravlet till stigen som leder till Pheriche. På trötta ben börjar vi nedstigningen. Efter ytterligare 5 timmars klättring nedför och vandring stapplar jag in i Pheriche. Jag har nu varit igång i fjorton timmar. Fjorton timmar av konstant fysisk ansträngning med bara några få korta pauser. Jag orkar inte ens äta i Pheriche. Jag sliter bara av mig kläderna, tar en dusch och kraschar i min sovsäck. Trots utmattningen har jag svårt att somna. En miljon tankar går genom mitt huvud men den där riktiga lyckokänslan infinner sig inte riktigt. Jag är bara för trött. Till slut lyckas jag somna och sover drömlöst i åtta timmar. När jag vaknar känner jag mig oförtjänt pigg och fräsch. Det är nu den 8 maj och idag väntar den lååånga vandringen ner till Namche Bazar. Hur kommer kroppen klara det efter gårdagens ansträngning?

Jag återkommer med den berättelsen och en uppdatering av statusen på de andra i teamet. För att ni inte ska oroa er kan dock redan nu meddela att allt är ok med samtliga.

Klättring mot High Camp

High Camp

Lång väntan i tältet

Crampon point - på med stegjärnen

Gryning över Himalaya

Toppen skymtar högt däruppe

Halvvägs mot toppen

Toppen av Everest börjar synas

Ang Dawa leder klättringen

Sista pushen mot toppen

Brant, brant. Inte tappa något nu...

På toppen - Everest i bakgrunden

6.119 möh

Everest känns så nära